Justlovemyway

Jag skrev detta inlägg i februari men har inte känt mig "redo" att publicera den. Nu har det gått exakt ett år sedan dagen då jag var med om min livs största händelse. Det är svårt att få ner den i skrift och hur jag än formulerar mig har jag svårt att ge mina känslor under dagen rättvisa. Här har ni iallafall min förlossningsberättelse.

 

Tisdagen den 11e september, 12 dagar efter beräknad födsel hade vi tid för tillväxtultraljud där det konstaterades att jag hade väldigt lite fostervatten (vilket är vanligt vid överburenhet) och min barnmorska sa att bebisen nu behövde komma ut.

Hon ville först sätta igång oss redan samma dag men efter undersökning av förlossningsläkare fick vi istället tid för igångsättning morgonen därpå.

När de sa att jag skulle bli igångsatt blev jag faktiskt väldigt besviken. Jag ville ju att min förlossning skulle ske "naturligt", jag ville att det skulle starta av sig själv, spänningen att få ringa hem Jonathan från jobbet eller känna paniken när vattnet går.

Så blev det inte och det kändes på något vis som en förlust.

Men det fanns inte så mycket att göra åt situationen och vi fick istället åka hem och ladda om inför den stundande morgondagen.

Onsdagen den 12e september åkte vi, tillsammans med BB-väskan in till Halmstads sjukhus.

Väl inne på förlossningen bestämdes det att jag skulle bli igångsatt med den såkallade "ballongmetoden" som i vissa fall trillar ut av sig själv men annars låter man den vara i 24 timmar innan man plockar ut den igen.

Jag blev inskriven på avdelning 15 men efter att vi varit uppe på Galgberget och gått intervaller i trapporna samt fått i oss en lunch bestämde jag mig för att jag hellre ville åka hem över natten.

Vi fick strikta direktiv att komma in igen, antingen om jag började få värkar, vattenavgång eller om ballongen trillade ut av sig själv.

Väl hemma la jag mig på soffan för att sova och två timmar senare vaknade jag upp för att gå på toa och ut kom ballongen.

"BALLONGEN HAR TRILLAT UT" skrek jag till Jonte och fick en liten känsla av hur det det hade varit om nu vattnet hade gått haha..

Hoppade ännu en gång in i bilen och for in till sjukhuset.

Denna gång blev jag inskriven och skulle inte få åka hem igen förens vi hade vår bebis utanför magen.

Barnmorskan var dock väldigt tydlig med att förklara att det fortfarande kunde ta ett par dygn till, ofta hela fyra (!!) dygn till.

Jag blev undersökt och var då 4 cm öppen och fick då min första shot av cytotec 17.00 och traskade sen upp till Galgberget ännu en gång för att promenera.

Påväg tillbaka inför nästa shot som jag skulle få vid 19.30 började jag få känningar i ryggen, dock väldigt osäker på om det var värkar jag kände eller något helt annat.

Det är inte superlätt att veta om någonting är på gång som förstföderska, speciellt inte när de hela tiden sa till oss att vi inte skulle förvänta oss någon bebis på minst ett dygn, troligtvis fler då jag gjorde detta för första gången.

 

Vid 19.30 fick jag min andra shot och jag förklarade då att jag trodde att jag börjat få värkar, vilket vi kunde se på monitorn men det var inte så mycket mer med det.

Tänkte då att det kanske är detta som är förvärkar?

Var sen tvungen att lämna rummet då jag delade det med en annan kvinna som skulle bli undersökt.

Vi satt oss till ro i fikarummet där det var idol på tv och under tiden började det komma ordentligt med värkar.

Jag kunde varken sitta eller ligga utan var tvungen att stå upp hela tiden.

Min sköterska kom in för att höra om jag ville ha två alvedon och en värmekudde VÄRMEKUDDE?! skämtar du med mig, jag svettas ju halvt ihjäl här?!

Fick två alvedon som jag strax därefter spydde upp i soptunnan i köket, ja för vi stod fortfarande kvar i fikarummet.

Hade nu 6 värkar på 9 minuter men eftersom alla intalat oss att detta skulle ta flera dygn trodde jag fortfarande att detta var förvärkar och eftersom ingen sköterska kom när Jonathan bad om hjälp tänkte jag att min smärttröskel måste vara väldigt låg.

Eftersom jag spydde under värkvilorna fick jag inte mycket andrum att hämta kraft.

Vid 21 skulle jag få min tredje shot och också bli undersökt men det fanns ingen personal på plats.

Jonathan gick över till förlossningsavdelningen som låg vägg i vägg med fikarummet där vi stod men de sköterskorna hade kaffepaus och sa att det inte var dem som hade hand om oss utan det var (namn) som vi skulle leta efter.

Jag minns Jonathans förtvivlade min när han sprang runt i korridorerna och jag skrek "KOOOM HIIIT!!!" till honom för att jag ville att han skulle trycka på mina höfter medans jag hade värkarna haha, stackarn!

 

Här tappade jag hoppet på mig själv, ska jag gå med denna smärtan i fyra dygn, jag kommer inte att klara av detta.

Vid 22.10 hade vi fortfarande inte fått tag i någon personal och där stod jag emot soffryggen och började nu bröla (ni som vet ni vet haha) och ville börja krysta.

Först då kom de, som Jonathan tidigare varit och frågat efter hjälp av, inspringandes och frågade hur det var här?

Jo tack, nä ärligt så minns jag ingenting härifrån men jag blev inledd i ett förlossningsrum med min spypåse i högsta hugg.

Det visade sig då att jag var 10cm öppen och redo att börja krysta.

Enligt journalen är vår minimänniska ute efter två krystvärkar och jag fick ta emot och lägga det lilla livet på bröstet.

Dock var han så tagen och andfådd, (skrek inte utan kippade efter luft) antagligen för att det hela gick i en sån rasande fart så de tog med sig Malte och Jonathan till en läkare för att titta på honom.

Jag kände mig väldigt trygg med det, fick inga panikkänslor utan var väldigt lugn, moderkakan kom ut och efter en stund kom Jonathan tillbaka med vår son och jag fick äntligen hålla honom i min famn.

Min 3315g tunga och 50cm långa skapelse.

Vilken känslas det var, jag var nog lite i chock och kunde inte riktigt fatta det.

Jag babblade på om hur jag rakat benen inför förlossningen och massa annat trams så personalen måste trott att jag var helt beng i huvudet haha..

 

Såhär i efterhand, med lite perspektiv är jag i helhet nöjd med min förlossning.

Där och då kände jag mig väldigt övergiven och hade verkligen behövt att någon kunnig personal bara klappat mig på axeln och sagt att det verkar vara igång och allt är som det ska.

Känslan av att ingen brydde sig om oss var fruktansvärd.

Jag har gråtit både en och två gånger över att det inte alls blev som jag tänkt mig.

Som alla förlossningsberättelser på Youtube jag tittat på ville jag också få ett rum, vagga på en pilatesboll och testa lustgas.

På något vis känner jag att jag lite gick miste om den där "förlossnings-upplevelsen" med att stå och dansa tillsammans med min partner, ta ett bad och testa vad som skulle funka bäst för mig. 

Men framförallt bli omhändertagen av kunnig personal.

Jag vet att om jag fått en annan upplevelse hade jag säkert haft andra tankar om just den situationen och nu är det såhär det blev och faktiskt, som sagt med lite perspektiv så skulle jag inte vilja ändra någonting.

Detta är min och Jonathans historia om hur vår son kom till världen den 12e september kl 22.53 och jag är så stolt, stolt över vad vi skapat tillsammans och skulle gjort om det alla dagar i veckan utan att ens tveka.