Tankar just nu
Här kommer ett blottat inlägg ifrån Amandas hjärta.
De senaste två dagarna har varit tuffa för mig.
Det är nog först nu som jag känner att denna graviditeten verkligen har påverkat mig både fysiskt och psykiskt.
Jag är gråtit om vartannat och känner mig orkeslös.
Jag vet att det växer något otroligt inom mig men det är samtidigt jobbigt att märka att kroppen förändras, jag vill känna mig självständig, lyfta och flytta saker själv utan att behöva lägga mig på soffan och hämta andan.
Vi har fått en spjälsäng av Jonathans morbror och fru som vi igår bestämde oss för att bygga ihop då vi vill måla den.
Men när jag stod och skulle bygga ihop den blev det bara för mycket, jag vill börja ordna inför bebisen så att det ska kännas mer verkligt men när jag väl skulle börja kände jag mig så otroligt ledsen.
Jag kände liksom som en enorm saknad efter den lilla krabaten som inte ens finns ännu, fine om jag känt en längtan men detta känns som en stor sorg.
Jonathan fick bygga ihop sängen själv som nu står i uthuset, jag skulle ha börjat slipa på den idag eftersom jag är ledig men jag har ingen lust eller ork alls.
Det faktum att jag inte ens känner ett sug att pyssla inför, som alla andra verkar längta efter så mycket gör mig i sin tur också ledsen.
Åh alla dessa hormoner!
Det är liksom helt nytt för mig.
Jag hoppas även att det tunga vädret har en inverkan för oboy om jag känslomässigt ska må såhär hela den sista trimestern.