Justlovemyway

I augusti utökas vår lilla familj med en till medlem.

Vi är i 6e månaden -närmare bestämt i vecka 21.

Detta är utan tvekan det största som någonsin har hänt i mitt liv och jag känner mig så fylld av glädje.

Jag var lycklig redan tidigare men nu har jag på något vis uppnåt en ny nivå av lycka.

Vi har än sålänge varit på två ultraljud och allting har sett bra ut.

Jag är i normala fall en ganska nojig person som ofta lägger upp alla senarier som kan gå fel först innan jag blir övertalad eller bevisad motsatsen.

Men under hela denna graviditeten har jag, på något underligt vis känt mig så otroligt lugn och trygg i att allt kommer bra.

Jag tror på tankens kraft.

Vi fick reda på att vi sått ett litet frö den 1a januari då vi var i v.6 och det pga att jag helt enkelt bara kände det på mig och valde att göra ett test i min ensamhet innan jag berättade nyheten för Jonathan.

Vi valde att berätta för våra föräldrar i v.9 och i samband med det började jag känna av illamående på morgonen (egentligen bara när jag inte fick i mig frukost ganska snart efter att jag vaknat).

jag var väldigt trött där under de första veckorna, sov så länge jag kunde på morgonen, åkte hem på lunchen och sov för att sen somna i soffan när jag kom hem ifrån jobbet.

Jag var även känslig för dofter så som kaffe, mat-os osv.

Tröttheten släppte efter några veckor och likaså morgonillamåendet och i samband med att jag åkte till Florida i v.16 så släppte även mina känslighet för dofter och jag kunde dessutom börja dricka kaffe igen.

Och så har det fortsatt, just nu är jag nog inne i en liten ”smekmånad” då jag iprincip inte känner av någonting -jag känner mig precis som vanligt.

Jag kan träna men jag märker att lungorna inte har samma kapacitet som tidigare och jag väljer att lyssna på kroppen när det gäller löpning och vikter på stången.

Jag har till exempel kortat ner mina löprundor till endast 3 km för jag känner att det räcker för mig just nu.

Jag går morgonpromenader med Seven på 5km de flesta mornarna i veckan (förutom när han åker med Jonathan tidigt till mina föräldrar).

Jag känner inget tvång till att träna men jag märker att min kropp mår bättre när den rör på sig, varesig det är en promenad eller en svettig wod.

Nu kanske jag hugger mig själv i foten (dom kanske kommer) men jag tror att det här med cravings är mer utav ett ”hitte på”. Sanningen är att jag faktiskt hade mer cravings när jag inte var gravid än vad jag har nu.

Faktum är att jag är sugen på mindre saker än jag tidigare varit.

Däremot, fram tills typ v.15 så kunde jag äta en stor måltid (och då menar jag mycket, mer än Jonathan liksom) för att sen gå ut och ställa min tallrik i diskmaskinen och känna mig hungrig med en gång igen.

Tack och lov så har det gått över.

Jonathan är redan världens bästa husse till Seven så att han tar ansvar och ger kärlek det vet jag redan nu att han gör.

Han är precis lika förväntansfull och lycklig som jag och jag bara älskar att se honom exalterad över när han berätta hur han tänker och längtar.

Han tar hand om mig och lagar god och näringsrik mat till mig (vilket han ioförsig alltid har gjort) sen eftersom jag mår så pass bra som jag gör så kräver jag inte att han ska göra någonting annorlunda än vad han gjort tidigare i vårt förhållande.