Ingen hundmänniska
Vår "lilla" kille växer så att det knakar.
Seven umgås och busar mest med mina föräldrars fullvuxna schäfer och i jämförelse med henne är han fortfarande en liten valp.
Men jag har inte jämfört hur han faktiskt såg ut när vi hämtade hem honom och jag fick nästan en shock, när hände detta!?
Jag tycker ju fortfarande att han är liten, visst han börjar bli tyngre men har han verkligen varit SÅ liten!?
Älskar att se honom växa upp och framförallt se hur hans personlighet växer fram mer och mer för varje dag.
Förhoppningsvis kommer han ändå alltid vilja ligga i mitt knä och gosa.
Jag har aldrig tänkt mig själv som en så värst hundmänniska, visst har jag växt upp med det men nog inte tänkt så mycket mer på det.
Men nu känner jag det enda in i benmärgen.
Värst är när man kommer hem och Seven inte är där, oj va det är tomt och jisses som man saknar honom.
Och hujedamig mig vad han tillför i vår lilla familj, för det är ju faktiskt vad han är -en familjemedlem.